Skydda däcket under vinteruppläggningen

De flesta vinterskadorna på däck orsakas inte direkt av vädret. De orsakas av det som båtägaren monterar för att skydda båten mot vädret: en kapell som nöter, en lina som sågar, en spryta som samlar vatten, en presenning som bildar vattensäckar och sedan rivs. Ett däck klarar vintern bra när allt löstagbart har tagits av, allt som är kvar har sköljts och torkats, vattnet kan rinna av i stället för att stå kvar, och varje punkt där ett kapell eller en lina rör båten har fått medvetet skydd.

Principen att hålla fast vid är att fem månader av lätt nötning gör mer skada än en storm. Allt som kan röra sig mot däcket kommer att röra sig, tusentals gånger, och gelcoat och anodisering förlorar den striden. Det som följer går igenom hur du tömmer däcket, hanterar vattnet, täcker båten ordentligt och skyddar de specifika punkter som tar skada.

Töm däcket först

Allt som går att ta bort ska tas bort, både för att det klarar sig bättre inomhus och för att ett tomt däck är betydligt lättare att täcka snyggt. Segel, löpande rigg, kapell, dynor, utombordaren, livflotten, livbojen och flytbojen, båtshaken, fendrar som inte används, jeepdunkar och innehållet i sittbrunnslådorna hör hemma i land. Allt som lämnas surrat på däck är en nötpunkt, en vattenfälla och ett vindfångsproblem hela vintern.

Ta tillfället i akt att lyfta och kontrollera det som normalt inte kommer upp. Däcksluckor, lådluckor, ankaret och dess kätting samt innehållet i kättingboxen har alla nytta av att tömmas, sköljas och torkas, och kättingboxen i synnerhet är en pålitlig källa till vinterfukt inne i skrovet om den lämnas full av blöt kätting och slam.

När däcket är tomt, skölj allt noggrant med färskvatten och låt det torka ordentligt innan något täcks över. Salt som lämnas kvar på beslag under ett kapell tillbringar vintern med att dra fukt ur luften och hålla den mot metallen, vilket är mekanismen bakom den mesta korrosion båtägare hittar på våren.

Se till att vattnet tar vägen någonstans

Vatten som rinner av gör ingen skada. Vatten som står kvar gör stor skada, och vatten som fryser gör ännu mer, så det mest värdefulla du kan ordna rent konstruktionsmässigt är att ingen del av däcket eller kapellet håller kvar en vattensamling.

Avlopp och länsportar

Rensa sittbrunnens avlopp och sidodäckets länsportar, och kontrollera dem genom att faktiskt hälla i vatten, inte bara titta. Löv och barr samlas under månader, och ett blockerat sittbrunnsavlopp på en båt som står på land förvandlar sittbrunnen till en damm, som sedan fryser. Ankarboxar och gasflaskboxar har avlopp som sätter igen precis lika lätt och kontrolleras långt mer sällan.

Kapellets geometri

Vilket kapell du än använder måste det leda vattnet utåt och nedåt i varje punkt. Det innebär en rygglina längs centrumlinjen, tillräcklig lutning och inga plana partier mellan stöden. En presenning som hänger ner mellan två sprytor samlar hundra liter på en blöt fjortondagsperiod, och tyngden kommer antingen att riva kapellet, få ramen att kollapsa eller båda. Kontrollera formen efter det första kraftiga regnet i stället för att utgå från att den fungerar.

Beslag som samlar vatten

Vinschar, mastfoten, skotskenornas ändar, låsblock och alla nedsänkta beslag kan hålla kvar små mängder vatten som fryser och expanderar. Täck vinscharna efter sköljning och torkning, och lyft allt som helt enkelt står i en vattensamling. En kort bit mellanlägg under ett beslag för att bryta vattnets ythinna är ibland allt som behövs.

Kapell och ramar

Att välja kapell

Avvägningen är densamma som gäller under däck: ett helt vattentätt, icke andande kapell håller regnet ute och kondensen inne. Under en vinter skapar en tät plastpresenning ner till vattenlinjen ett fuktigt tält runt båten, och däcket under förblir permanent fuktigt. Andande kapell, eller ett kapell riggat med medvetna ventilationsöppningar i för och akter, fungerar mycket bättre. Oavsett material bör kapellet sluta en bit över marken så att luft kan röra sig under det.

Att bygga ramen

Ramen bär lasten och bestämmer formen, så den är viktigare än tyget. En rygglina längs centrumlinjen med sprytor eller en riktig ram med jämna mellanrum ger den lutning du behöver. Använd inte bommen som rygg om den inte är ordentligt stöttad i båda ändar och du accepterar lasten som går in i lednacken och dirken. Skydda varje punkt där en rambit rör båten, för en trälist som ligger mot ett ruftak i fem månader i blåsten nöter rakt genom gelcoaten.

Spänna utan att såga

Kapellinor är den klassiska dolda förstöraren. En lina som förs under skrovet och spänns, och sedan lämnas att arbeta i vinden, skär in i gelcoaten vid kimmen och märker bordläggningen. Använd brett band i stället för tunn lina där något bär mot skrovet, skydda varje kontaktpunkt, och kontrollera spänningen efter den första stormen, eftersom ett kapell som blivit slakt slår och ett kapell som blivit för hårt spänt rivs. Knyt inte kapellinor i mantågen: vajern och pulpitfötterna är inte konstruerade för den uthålliga lasten, och pulpitfötter börjar läcka när de har arbetat.

De specifika punkter som tar skada

Mantåg och pulpitstöttor

Mantågsvajern och dess terminaler sitter exponerade hela vintern och är en favoritpunkt att fästa kapellinor i, vilket är precis vad de inte ska vara. Där ett kapell faktiskt rör mantåget, skydda vajern så att varken kapellet eller vajern nöter på den andra. Mantågsskydd gör nytta här av samma skäl som under säsongen, och de hindrar också att kapelltyget skärs av en pressad terminal.

Lejdare och varje lina som lämnar båten

På en båt som ligger i vattnet arbetar förtöjningslinorna hela vintern, och varje lina som löper över en lejdare eller en fotlist sågas av den. Detta är den enskilt vanligaste orsaken till att en båt slitit sig i en vinterstorm, och det sker gradvis snarare än plötsligt. Skydda linan vid lejdaren, kontrollera den varje månad, och kom ihåg att nötningsskydd måste stanna på plats i stället för att glida längs linan när båten rör sig.

Masten och dess fall

Om masten står kvar: ta av fallen eller surra ut dem mot vanten under lätt spänning. Ett slående fall märker masten, nöter bort sin egen mantel på ett och samma ställe och är en verklig plåga för varje båt på uppläggningsplatsen. Lämna en länslina i varje fallgång om du har tagit av fallen, och knyt av ändarna så att de inte kan dras upp inuti masten.

Luckor, fönster och tätningar

Tätningar i luckor och fönster far illa av att stå ihoptryckta i samma läge i månader och av UV där de ligger exponerade. Rengör dem, behandla dem om tillverkaren rekommenderar det, och lämna luckorna på glänt där kapellet tillåter det, så att luften rör sig utan att vatten kommer in. Låt inte en lucka stå hårt tillskruvad hela vintern om du kan undvika det.

Själva däcksbeslagen

När däcket är rensat delar sig de beslag som sitter kvar i tre grupper, och att veta vad som är vad sparar både tid och pengar.

Ta av och förvara

Allt som är lätt att skruva loss och som far illa utomhus mår bättre av att komma i land: kastblock, löstagbara vagnar, kompassen om den går att lyfta ur, sittbrunnsinstrument med löstagbara skydd och alla nylon- eller plastbeslag som blir kritiga efter fem månaders UV. Lägg dem i påsar, märk dem och förvara dem tillsammans med den löpande riggen, så att sjösättningen blir en låda i stället för en skattjakt.

Rengör, torka och skydda

Vinscharna är det självklara exemplet och förtjänar sina skydd, men samma logik gäller alla beslag med rörliga delar och inre hålrum: fallavlastare, travare, rullfockstrummor och block. Spola dem ordentligt, kör dem så att vattnet tar sig ut i stället för att bli stående i mekanismen, låt dem torka och sätt på skydd där det finns. Där inget skydd finns ger en avspolning och en torr dag ändå merparten av nyttan.

Lämna ifred men inspektera

Knapar, röstjärn, pulpitfötter, skenor och öglebeslag får sitta kvar, men uppläggningen är rätt tillfälle att titta ordentligt på dem när inget är i vägen. Kontrollera rörelse, krackelering i gelcoaten som strålar ut från en infästning och varje tecken på att vatten letar sig ner. En pulpitfot som har arbetat sig lös under en säsong av fendrar och ombordstigningar läcker hela vintern och får kärnan runt omkring att ruttna, och det är en långt enklare reparation när den hittas i oktober än när den upptäcks i april.

En vettig arbetsordning

Hela jobbet går snabbare och blir bättre om det sker i rätt ordning, och den vanligaste orsaken till en dålig uppläggning är att den görs vid två stressade besök på regniga dagar. Töm båten helt på en dag: segel, tampar, kapell, löst utrustning, tömda stuvfack. Spola av allt ordentligt när passet är slut och lämna båten öppen för att torka. Kom tillbaka en torr dag för att inspektera, sätta skydd på vinschar och beslag och montera kapellet, efter att först ha byggt eller kontrollerat stommen.

Att dela upp arbetet så här spelar roll just på grund av torkningen. Att sätta skydd över fuktiga beslag, eller att stänga igen en båt med en blöt insida, gör om intet det mesta av syftet med övningen. Om vädret vägrar samarbeta: prioritera. En båt som lämnas öppen och otäckt men torr är i bättre skick i mars än en som stängts igen blöt.

Efter första hösthärjaren

Vinterns allra värdefullaste besök är det som görs strax efter första riktiga blåsten, för det är då arrangemanget prövas och då allt som är på gränsen visar sig. Gå runt och titta särskilt på kapellets spänning och infästningspunkter, på varje ställe där stommen rör båten, på skavskyddet på alla tampar och på om vatten samlas någonstans på kapellet. På en båt som ligger i sjön: lägg till förtöjningarna och fendrarna.

Nästan allt som går riktigt galet under en vinter gick att se och åtgärda vid den här tidpunkten. Ett kapell som har lyft i ett hörn i november är trasat i januari. En dyna som glidit av en spryt har nött igenom gelcoaten i februari. Tio minuter då räddar hela jobbet.

Båtar som ligger kvar i sjön

En båt som lämnas i vattnet behöver allt ovanstående, plus en rejäl genomgång av förtöjningen, eftersom däcksbeslagen ligger under ständig växlande last i stället för att stå stilla. Dubbla tamparna så att inget enskilt brott släpper båten lös, och led de dubblerade tamparna till olika knapar där det går. Sätt skavskydd vid varje lednings- och vändpunkt där en tamp går över en kant, och använd långa tampar hellre än korta så att lasten fördelas och vinklarna blir mjuka.

Fendrarna ska placeras för vinter, inte för sommar: större, fler och hängda så att de inte kan rida upp över skavlisten när båten rycker. Kontrollera hela arrangemanget varje månad om du bara kan, eftersom en fender som arbetat sig lös i december lämnar skrovsidan mot bryggan resten av vintern.

Vanliga misstag

Att använda bommen som åsstock utan stöd är det vanligaste konstruktionsfelet, och lasten går rakt in i lejdaren. Att dra kapelltampar under skrovet och spänna dem hårt är det vanligaste kosmetiska felet, och det lämnar märken som måste poleras bort eller värre. Att täcka in båten under en tät presenning ända ner till marken stänger in fukt runt hela skrovet. Utrustning som lämnas surrad på däck skapar skavpunkter som ingen kontrollerar. Att knyta något i mantågen för över last i pulpitfötter som sedan börjar läcka. Och att sätta på kapellet över ett blött, salt däck stänger in precis det du försökte hålla ute.

Vanliga frågor

Är krympplast bättre än presenning?

Krympplast sitter tätt, leder bort vatten bra och slår inte, vilket tar bort flera felkällor på en gång. Svagheten är ventilationen: om inte ventiler monteras medvetet skapas en instängd, fuktig miljö. Den är dessutom oftast av engångstyp och kräver professionell montering. En välbyggd stomme med ett andningsbart kapell, ordentligt ventilerat, är minst lika bra och återanvändbart.

Ska kapellet gå hela vägen ner till marken?

Nej. Ett kapell som når marken hindrar luften från att cirkulera under skrovet och runt skrovsidorna, och gör hela båten till ett fuktigt tält. Lämna en fri springa så att luften kan röra sig, och acceptera att lite regn når skrovsidorna, vilket inte gör någon som helst skada jämfört med månader av instängd fukt.

Kan jag låta bommen sitta uppe som stöd för kapellet?

Bara om den har ordentligt stöd i båda ändar av något annat än enbart dirken, och bara om du accepterar lastvägen in i lejdaren. En särskild åsstock som stöttas från masten och pushpiten är bättre, och den ger dessutom en mer användbar form än en bom, som oftast sitter för lågt för att skapa tillräcklig lutning.

Hur ofta bör jag titta till båten under vintern?

En gång i månaden är ett realistiskt mål och fångar nästan allt som spelar roll: en presenning som lossnar, en lina som skaver, ett igensatt avlopp, en fender som glidit upp, vatten där det inte ska vara. Om du bara hinner med ett besök, gör det efter den första ordentliga stormen i stället för vid ett bestämt datum, för det är då arrangemanget har satts på prov.

Behöver jag skydda mantågen om båten står på land?

Det är värt det. Mantågsvajer och terminaler utsätts för UV och salt hela vintern, och de ligger oftast an mot presenningen någonstans. Att skydda dem stoppar nötning åt båda hållen och hindrar att presenningen skärs sönder mot en pressad ändbeslag. Det innebär också att vajern inte står och samlar smuts i fem månader, vilket annars gör inspektionen svårare till våren.

Kortversionen

Ta bort allt från däck, spola av med sötvatten och låt torka innan du täcker något. Rensa varje avlopp och kontrollera det med en hink i stället för med ögat. Bygg en täckning som leder bort vatten på varje punkt, som bärs upp av en riktig ställning i stället för bommen, som andas i stället för att sluta tätt, och som slutar en bit ovanför marken. Polstra sedan varenda punkt där ställningen, presenningen eller en lina rör vid båten, för skadorna som dyker upp på våren är nästan alltid nötning från något du satte dit för att skydda den.